Tandvårdens ställning förändras i sjukförsäkringslagen och folkhälsolagen
- de nya lagarna ger vuxna bättre möjligheter till tandvård
Sjukförsäkringslagen och folkhälsolagen håller på att förändras. Riksdagen har godkänt de nya lagtexterna i första behandling, och den andra behandlingen sker före självständighetsdagen. De nya lagarna förbättrar möjligheterna att få tandvård, och den ojämlika behandlingen av olika befolkningsgrupper upphör. De lagar riksdagen nu tar ställning till utvidgar den subventionerade tandvården så, att den stegvis kommer att omfatta hela befolkningen. Fr.o.m. den 1.4.2001 kommer alla som är födda 1946 eller senare att få ersättning för vård hos privattandläkare via sjukförsäkringen. Den 1.12.2002 utvidgas detta stöd till hela befolkningen. Ersättningen utgör 60% av den taxa FPA har fastställt, vilket i praktiken innebär ca 40% av de faktiska kostnaderna. Hälsocentralernas tandvård kommer också att förändras. Efter den 1.12.2002 får åldern inte längre utgöra grund för vem som får vård. I olika kommuner kommer vårdens innehåll och patienturvalsmetoderna att variera. När riksdagen godkände lagarna betonade man vikten av att patienterna får välja var de får vård.
Förändringarna i lagarna innebär att hela befolkningen kommer att omfattas av subventionerad tandvård då de nuvarande begränsningarna som baserar sig på åldern försvinner. Den målsättningen har man haft redan på 1980-talet, och nu genomförs reformen stegvis, så att det sista skedet träder i kraft den 1.12.2002. Reformen sker i form av ett samarbete mellan den kommunala och den privata sektorn, som minister Perho konstaterar i Finlands Tandläkartidning den 1.11.2000.
Sjukförsäkringslagen förändras så, att FPA börjar betala ut ersättning för behandling hos privattandläkare efter den 1.4.2001 åt alla som är födda 1946 eller senare. Tio nya årsklasser kommer alltså att få ersättning. I praktiken är ersättningen ca. 40% av vårdkostnaderna. Protetik och tandreglering kommer i huvudsak inte att ersättas.
Ändringen av folkhälsolagen innebär att man inte längre kan välja patienter till hälsocentralerna enligt ålder inom den grupp som är födda 1946 eller senare. Denna förändring skall enligt lagförslaget ske senast fr.o.m. 1.1.2002. De som är äldre än det får ännu ge sig till tåls - fr.o.m. den 1.12.2002 skall hela befolkningen ha tillgång till både sjukförsäkringsersättning och tandvård på hälsocentral.
Tandvårdsresurserna - både personal och utrymmen - räcker bra för att tillfredsställa behovet. De lokala variationerna är i alla fall stora. I synnerhet i små kommuner, på större avstånd från städerna, har man klarat sig utan att ställa upp åldersgränser för hälsocentralernas tandvård. I de större städerna har däremot majoriteten av den vuxna befolkningen fått vård på privatmottagningar. Då har åldern avgjort om de har fått ersättning via sjukförsäkringen eller inte. Situationen i olika kommuner kommer att variera kraftigt också efter reformen, vilket man också konstaterar i motiveringarna till de båda lagarna och i social- och hälsovårdsutskottets kommentar. Reformens centrala tankegång är, att alla finländare skall komma i åtnjutande av munhälsovård som subventioneras av samhället. Man beräknar att ca hälften av den vuxna befolkningen kommer att fortsätta att gå hos sina egna privattandläkare, och nu börjar få sjukförsäkringsersättning för kostnaderna. Den andra halvan av den vuxna befolkningen kommer att behandlas på kommunernas hälsocentraler och betalar de avgifter som slås fast i förordningen. Behandlingen på hälsocentral är inte - och har inte varit - gratis!
I lagarnas motiveringar har man fäst uppmärksamhet vid vårdens innehåll. Man har speciellt nämnt barn och unga, som bör ha rätt till regelbunden helhetsvård med tyngdpunkten på förebyggande av tand- och munsjukdomar vid hälsocentralerna. Det finns tecken på att barnen håller på att få mera karies. Därför är det fortfarande mycket viktigt att regelbundet kontrollera också sådana som förefaller att ha friska tänder. Om man prutar för mycket på detta kan det visa sig leda till ett betydligt större vårdbehov senare i livet.
Vårdbehovet är individuellt både hos barn och hos vuxna, och det baserar sig på undersökning och diagnos gjorda av tandläkare. Vården skall vara regelbunden. Man skall stöda sådana långa och hållbara vårdförhållanden som har visat sig vara bäst för patienten.
De nya lagarna innebär, att två viktiga mål nås under de närmaste åren. Sjukdomar i munregionen får äntligen samma status som andra sjukdomar, och den ekonomiska tröskel som har utgjort ett hinder för att söka vård sänks för alla finländare. Patienternas frihet att välja var de får vård ökar också, då sjukförsäkringen börjar ersätta den privata tandvården och hälsocentralerna utvidgar sin patientkrets.
